online-shop   forum  



  

BLODIGELN

 

 Den ser kanske vid första ögonkastet inte ut att gå bra ihop med modern medicin, men blodigeln har faktiskt återetablerat sig som en inneboende del av den nutida hälso- och sjukvården. 

 

egelStock  Sedan den tid då människan började att utöva läkekonsten har blodiglar (Hirudo medicinalis) nästan ständigt spelat en viktig roll. Det antas till och med att även djur drar nytta av blodiglarnas läkande egenskaper. Det bör även noteras att det tyska ordet för blodigel, Egel, härstammar från det grekiska ordet echis, som betyder "liten orm". Det har till och med påståtts att ormen som avbildas på eskulapstaven i själva verket ska föreställa en blodigel. Hur det än förhåller sig med den saken så har blodigeln varit berömd för sina läkande krafter sedan en mycket lång tid tillbaka. Bland forntida germanska folkgrupper användes till exempel termen för blodigel nästan synonymt med ordet för botare. Dhanvantari, den indiska guden för Ayurveda, bär en blodigel i en av sina fyra händer. I det medeltida England var botare kända under beteckningen "leechers".

 

 Efter ett påtvingat avbrott på ungefär hundra år, som varade fram till omkring 1975 (en följd av inte bara en ofta överdriven användning under det föregående århundradet, som sedan kom att kallas vampyrism, utan även av den tidens begränsade kunskaper och fördomar), har blodiglarna nu lyckats att återfå sin "licens att utöva medicin" i egenskap av botare och levande apotek.

 

 Inom rekonstruktiv plastikkirurgi återupptäcktes de känsliga blodsugarna under åttiotalet i samband med en händelse då man endast lyckades med att ympa in en ung pojkes öra, som hade slitits av, genom att använda blodiglar. Sedan dess har blodiglar upplevt en renässans inom den medicinska läkekonsten. Med hjälp av modern biokemi har man kunnat urskilja så många aktiva farmaceutiska substanser och mekanismer i blodigelns saliv att de tidigare betänkligheterna avseende blodiglars läkande verkan i stort sett har försvunnit, och fördomen om att blodiglars verkan inte var någonting annat än en medeltida tro har själv förvisats till den föråldrade vidskepelsens sfär. Experter har till och med jämfört betydelsen av hirudin, i samverkan med de farmaceutiska ämnen som finns i blodigelns saliv, med betydelsen av penicillin, som naturligtvis har ett helt annorlunda verkningsområde.
 
 Dessa blodsugande djur har länge fått vara föremål för fördomar. Detta är förståeligt om man endast är ytligt bekant med dem, även om de knappast motsvarar den negativa bild som man hittills har haft av dem. Deras rykte kan knappast bli värre.  De är tyvärr inte bara berömda för sina läkande egenskaper, utan även brännmärkta som ökända blodsugare. Ändå för blodiglar ett mycket drägligt liv, om man bedömer det efter mänskliga mått.    
 

  • De drabbas inte av frosseri. En måltid räcker för att hålla dem vid liv i ett till två år. (Vem av oss kan påstå det om sig själv?)  
  • De vistas endast i det renaste vatten.
  • De är vackra att skåda. Mönstret på deras ryggar är mycket ovanligt, och deras eleganta simstil har många likheter med simrörelserna hos delfiner.
  • Deras bett gör faktiskt inte alls så ont. Vanligen orsakar det bara en lindrig irritation.  
  • De renar de stjärnformade såren som de har orsakat.
  • Deras salivkörtlar är fria från sjukdomsalstrande ämnen.  


 Under deras långa historia som kan spåras mer än 450 miljoner år bakåt har fördomarna tydligen aldrig kunnat hindra dem från att ständigt förnya och vidareutveckla sina läkande effekter på de levande varelser som de har inriktat sig på, nämligen däggdjur inklusive oss människor!