online-shop   forum  



  

ETT DJUR SOM BOTAR ANDRA DJUR: DEN MEDICINSKA BLODIGELN

 

 En djurterapeut har för det mesta att göra med djur som patienter. Men en del djur kan också hjälpa till vid behandlingar – djur som till exempel den medicinska blodigeln (Hirudo medicinalis medicinalis eller Hirudo medicinalis officinalis = Hirudo verbana). 


 Användningsområdena inom veterinärmedicin sträcker sig från behandling av hästar med akuta krämpor som till exempel fång, seninflammation, artrit och artros som framkallats av trauman, till behandling av hundar med artrit, höftdysplasi och akut diskopati. En särskild metod kallas för hirudinpunktur och innebär att blodiglar placeras på särskilda akupunkturpunkter. Ytterligare information om denna metod hittas i nummer 1/95 av tidskriften ATM News. Studien om blodiglars läkande verkan i fall av knäledsartros av Michalsen m.fl., publicerad i 2004 års utgåva av Tier Mensch, är också värd att nämnas.  

 

 Många terapeuter har i praktiken redan upplevt de häpnadsväckande fördelarna med dessa ringmaskar, vars närmaste släkting är daggmasken. Dessa ålderdomliga varelser, som med sina fem par ögon kan se tillbaka på en mer än 650 miljoner år varande framgångsrik förnyelse, har väckt ett ständigt växande intresse. Det här växande intresset riktar sig inte bara mot den indicerade behandlingen, utan även mot den biologiska grunden för blodiglarnas medicinska verkan, deras allmänna biologi, uppfödning, hushållning, hygien osv.


 Även om blodiglar kanske verkar ålderdomliga så har de fram tills idag varit rätt framgångsrika med sin biologiska utrustning, som stadigt har förbättrats. Det är dessa evolutionära raffinemang som ibland har gjort dem utrotningshotade. Biologiskt talat har de alltid lyckats utveckla en tidsenlig lösning för att klara sina överlevnadsbehov.  


 Idag hotar tekniken att dominera bilden av den medicinska vetenskapen, och många terapeuter tror att användningen av blodiglar är ett återfall till medeltidens irrationella idéer, till vidskepelse och charlataneri. Samtidigt har folk tydligen glömt bort att många av de mest geniala tekniska och kemiska kunskaperna har härletts från naturen, som har varit förebild för sådana saker som bionik och många värdefulla läkemedel (tänk på penicillin m.fl.!). Ett mycket bra exempel på en av naturen förfinad teknik är strukturen och funktionen hos blodigelns käkar (se sidorna om aktiva substanser).


 Även om bilden av blodiglar fortfarande belastas av ålderdomliga fördomar1 hos en del människor, så är deras verkan i olika behandlingar noggrant dokumenterad i ett flertal vetenskapliga publikationer. Eftersom blodiglar hör till de äldsta botemedel som vi känner till, har vi nu tillgång till oerhört stora experimentella kunskaper. Att blodigelns saliv har farmakologisk betydelse borde vara uppenbart med tanke på det starka intresse som läkemedelsindustrin har visat och de ansenliga summor som industrin har investerat i denna – och tyvärr i djurresurser i största allmänhet.


 Den vanliga dubbeleffekten av blodigelns bett – injektion av läkande (t.ex. koagulationshämmande) substanser och samtidig utsugning av upplösta blodproppar – bidrog ytterligare till dess återkomst inom humanmedicinens domän 1987. Under det året återinförde kirurgen J. Upton blodiglar inom rekonstruktiv kirurgi, och räddade på det sättet i ett särskilt gripande exempel en ung pojkes öra som hade rivits av helt. Örat hade vägrat att växa fast efter en till en början lyckad operation, vilket var en följd av att det hade bildats blodproppar. Det gjorde att blodkärl och kapillärer inte kunde växa ihop igen för att möjliggöra en tillräcklig cirkulation.


 Detta åskådliggör tydligt hur en mikrokirurgisk operation fungerar. När man placerar en blodigel på det ställe där blodproppar har bildats, börjar den nästan omärkligt att arbeta sig igenom huden i ett utstrålande Y-format mönster. För det ändamålet använder den en utrustning som på ett till synes genialt sätt har utformats av evolutionen, nämligen den bitande och sugande anordningen i munnen (se sidan om aktiva substanser). Samtidigt sprutas redan blandningen av aktiva substanser (SALIV) genom luckor mellan tänderna (se sidan om aktiva substanser) och förtunnat blod sugs ut. Så kunde de rensade, mycket små blodkärlen och kapillärerna anastomosera, örat växte fast, och blodigeln hade återfått sin licens att utöva medicin.

 En kort sammanfattning av salivens sammansättning och de andra effekterna ska presenteras här. I princip finns det ingen skillnad i den terapeutiska användningen av blodiglar, oavsett om människor eller djur behandlas. Främst är det lyckade resultatet en följd av både åderlåtning och utsugning i varierande proportioner, samt av verkan av blandningen av substanser som utsöndras i det Y-formade sår som blodigeln skapar. Tre konvexa käkar som är försedda med omkring åttio mycket små tänder (se sidan om aktiva substanser) arbetar sig in i huden med koncentriska snitt.  Kanaler av de enskilda salivcellerna (se sidan om aktiva substanser) öppnas mellan tänderna.  Genom de sågande rörelserna gnids sekretet från salivcellerna mycket effektivt allt djupare in i hudens olika skikt. Under den här processen orsakas så gott som ingen smärta. Huruvida denna analgesi beror på ett bedövningsmedel i saliven är omstritt.  


 Effekterna av de framkallade substanserna är mångfacetterade. Det mest välkända aktiva ämnet är HIRUDIN. Hirudin orsakar en snabb hämning av blodets koagulation genom att inaktivera trombin, ett enzym som är nödvändigt för att blodet ska koagulera. Efter denna snabba hämning av koaguleringsprocessen följer effekterna av CALIN, som varar i tolv timmar. Ämnet förhindrar att såret går igen, och orsakar en långvarig sekundärblödning. Under den första fasen banar HYALOURONIDAS väg för andra substanser genom sin slemlösande effekt. Den diffunderande substansen kallas så på grund av sin verkan, och är även känd under märket "Orgelase". På grund av de slemlösande egenskaperna hos hyalouronidas tros substansen även ha antibiotiska egenskaper (bakterier som är inkapslade i viskös vätska kan angripas), men det har än så länge inte bevisats. Aktiva beståndsdelar som nu följer med in i vävnaden är EGLINER a, b och c, som medverkar i att förhindra koagulation och inflammation. BDELLIN, APYRAS och KOLLAGENA spelar särskilda roller i koagulationshämningen, och ett histaminliknande ämne orsakar kärlutvidgning. Det finns fortfarande ett antal andra substanser vars effekter ännu inte har klarlagts, och troligen finns det fler som återstår att upptäckas.

 

 När man för första gången stöter på en blodigel förefaller det vara lite häpnadsväckande att sådana djur överhuvudtaget kan producera dessa läkande substanser och effekter. Vad får de själva ut av det? I det här sammanhanget är följande företeelse av intresse: En grekisk, en indisk och en turkisk iakttagare rapporterade oberoende av varandra att, i deras respektive hemländer, sjuka djur som till exempel kor helst söker upp vattensamlingar där blodiglar lever. Gör de det för att läka sig själva? Har blodiglar kanske fungerat som botare i naturen redan långt innan människan började ströva omkring på jorden? Den här idén är inte alls så långsökt. Vi vet att till exempel apor använder medicinalväxter för att behandla sig själva. Detta fenomen är inte heller okänt bland hundar. Blodiglar, som fylogenetiskt sett är rätt gamla (deras historia kan spåras tillbaka omkring 650 miljoner år) har redan åtnjutit en lång relation med andra djur. Det var först mycket senare, för omkring två miljoner år sedan, som homo sapiens kompletterade ensemblen.  Blodiglarna var väl förberedda för att ta itu med henne. 


 Däggdjur, en allt viktigare faktor i evolutionen, var och är fortfarande jämförelsevis svåra att komma åt för Hirudo – men vid det laget hade blodiglarna redan vant sig vid det.  Bland annat hade däggdjuren börjat lämna vattnet och i ökande grad även områdena i direkt närhet av vatten, medan blodiglarna däremot fortfarande var mycket beroende av vatten. Därför var blodiglarna tvungna att inta sin blodmåltid mycket fortare och på ett mera effektivt sätt, annars hade de troligtvis till slut hamnat någonstans på land och torkat ut. Därtill var de tvungna att börja "bekymra" sig om att skapa reserver, eftersom deras näringskällor blev allt svårare att komma åt. För att skydda dessa allt mer värdefulla källor gjorde de vad alla klyftiga parasiter bör göra. De lät evolutionen hjälpa dem med att utveckla strategier för att inte göra sina offer illa, utan snarare vara till nytta för dem. Deras offer – som härmed förvandlades till patienter – skulle inte bli sjuka till följd av bettet och åderlåtningen. Istället skulle de dra nytta av det, eller i varje fall inte bara falla ner döda.


 Ett ömsesidigt fördelaktigt utbyte av blod mot botande var naturens finurliga drag, så att djur, inklusive homo sapiens, så att säga skulle komma tillbaka frivilligt för att botas ännu mer, eller åtminstone återvända utan att vara rädda för konsekvenserna.


 Blodiglars salivkörtlar har visat sig vara fria från sjukdomsalstrande ämnen.  Experiment har visat (Bottenberg, 1983) att blodiglar inte smittar andra djur, även om de bär på parasiter – inklusive den mycket smittsamma mjältbrandbacillen – i sina tarmar, under förutsättning att blodiglarna används på ett professionellt sätt. Dessutom har egliner till exempel antiinflammatoriska egenskaper. Effektiv hälsovård kanske också förklarar fenomenet av den resulterande sekundärblödningen, som pågår i upp till tolv timmar eller ännu längre. En substans som kallas för calin (se ovan) verkar ha "uppfunnits" speciellt för det här ändamålet. Såret renas ytterligare, sekundära infektioner avvärjs och därtill åstadkoms en mild åderlåtning. Ytterligare aspekter av det breda spektrumet av effekter har redan omnämnts.

 Inom modern ekologi kan principen av en ömsesidigt fördelaktig relation kallas för ett hållbart utnyttjande, en strategi som vi även borde tillämpa vid hanteringen av våra minskande naturresurser.  Blodiglar är en fin symbol för just en sådan relation. 

 Det är den här värdefulla arten som vi ägnar oss åt vid vår uppfödningsanläggning (se avsnittet om blodiglars livsmiljö). Vi vill bidra till att säkra blodiglarnas fortsatta existens, trots att vi använder dem i terapeutiska och farmaceutiska syften. Under det senaste århundradet var de nära att utrotas till följd av överdrivet utnyttjande. I en behandling som kallades för vampyrism applicerades upp till hundra blodiglar på en enda person! Ekologiska förändringar, som till exempel avvattning av våtmarker, bidrog ytterligare till att deras antal minskade. Vi på Biebertaler Blutegelzucht GmbH föder upp blodiglar, men vi importerar även sådana som vi behåller i tre till sex månader innan vi säljer dem. 

 Våra blodiglar känner sig hemma i Biebertal, där den ekologiska miljön är i bästa skick. Det rena, klara vattnet har renats i flera olika reningsprocesser. Detta är absolut nödvändigt för att hålla blodiglarna tillräckligt friska och vitala för att de ska kunna behålla sin terapeutiska verkan. 


 Vårt långfristiga mål är en självförsörjande uppfödning. För att nå det målet måste ett antal hinder tas bort. Att mata blodiglar (med blod från grisar från kontrollerad organisk djurhållning) är till exempel extremt svårt. En orsak är att blodiglar tenderar till mer eller mindre kannibaliska beteendemönster. De fjorton dammar som vår anläggning för närvarande omfattar (och vars antal måste ökas betydligt för att nå den självförsörjning som vi siktar på) befinner sig i ett växthus. Där lever blodiglarna tillsammans med djur och växter som även förekommer i deras naturliga biotoper. Dessutom övervakas de kemiska och fysiska parametrarna kontinuerligt, för att säkerställa optimala förhållanden. Den "maktbalans" som härigenom skapas förhindrar att till exempel vissa bakterier kan råka ur kontroll. Detta kontrolleras med regelbundna mikrobiologiska tester, som genomförs av ett oberoende institut. 


 Blodiglarna som vi föder upp i Biebertal får växa i två till tre år efter att de har lämnat sina kokonger på dammarnas stränder. De säljs när de har nått en vikt på 0,8 till 4 gram (på begäran levererar vi mindre eller större exemplar). Naturligtvis är de som vi föder upp själva dyrare än de som vi importerar. För varje tio blodiglar lägger vi till en gratis, upp till maximalt trettio. Det exakta priset per blodigel beror på antalet beställda blodiglar. Avgift för transport och förpackning tillkommer. 
Blodiglarna skickas iväg på sin resa till dig i fuktiga små påsar som är inlindade i skumgummi eller vattenormbunkar, som i sin tur är förpackade i polystyrenlådor. De levereras till din dörr en till två dager efter din beställning.


 Efteråt bör djuren tvättas noggrant och hållas i icke-klorerat, mjukt vatten (med låg kalciumhalt) tillsammans med små stenar och växter, som de behöver för sina relativt ofta förekommande skinnömsningar. Det är viktigt att hålla dem i en välförsluten behållare – blodiglar älskar att krypa igenom anmärkningsvärt små öppningar. I samarbete med en krukmakare har vi utvecklat just en sådan keramikbehållare speciellt för det ändamålet (se blodigelbutiken). Beroende på antalet blodiglar och väderförhållandena gör det här kärlet det mycket lättare att byta vatten dagligen, och det ger även en hel del andra fördelar. Det är också möjligt att förvara blodiglar i konservglas eller liknande. En hög koncentration av syre i vattnet är inte så viktigt för blodiglar som man kanske tror. Blodiglar kan växla till anaerob andning om det skulle behövas.
 

1"Egel" som är det tyska ordet för blodigel härleder sig inte från det fonetiskt liknande ordet "Ekel" som betyder "äckel", utan från det grekiska ordet "echis" som betyder "liten orm".

Några tips och förslag

  1. Kontakt mellan patientens blod och innehållet i blodigelns tarm måste strikt undvikas. 
    I sina tarmar hyser blodiglar en oumbärlig symbiont, en bakterie vid namn Aeromonas hydrophila. Dessa allestädes närvarande bakterier är i allmänhet rätt ofarliga. Men om patientens blod kommer i kontakt med innehållet i blodigelns tarm eller mage, till exempel eftersom blodigeln kräks till följd av att den blivit klämd eller fått i sig för mycket av det salt som använts för att ta bort blodigeln innan den har sugit färdigt, kan infektioner uppstå, i synnerhet när det är fråga om blodiglar med nedsatt immunförsvar. Dessa infektioner visar sig i allmänhet vara fullständigt ofarliga. Eftersom djuren är förpackade tillsammans i påsar, kan en ytlig kontamination av andra blodiglar med Aeromonas hydrophila inte undvikas. Efter ankomst bör blodiglarna därför tvättas noggrant och om möjligt hållas i klart, icke-klorerat och mjukt (med låg kalciumhalt) vatten i minst tjugofyra timmar, så att de kan återhämta sig från den stress som orsakats av transporten. Små stenar och växter i behållaren hjälper dem att skrapa av de sköra skinnlagren, vilket de gör ungefär var andra till fjärde dag. För blodiglarna har detta en effekt som är jämförbar med att byta kontaminerade kläder.
    Aeromonas hydrophila har även en del positiva aspekter. Den stärker immunförsvaret, och för att minska antalet av sina konkurrenter producerar den ett antibiotiskt ämne. Substanserna i saliven (hyalouronidas) antas också ha antibiotisk verkan, eftersom det hittills inte har dokumenterats några sjukdomsalstrande ämnen i den.  
     
  2. Blodiglar får endast användas en gång.
    Av profylaktiska skäl får blodiglar endast användas en gång. Vi följer självklart den här regeln, och våra leverantörer måste bekräfta att djuren inte bär på några sjukdomar. Det är heller inte värt att spara blodiglar för senare användning på samma djur eller person. Det skulle krävas oproportionerliga ansträngningar för att göra det. 
     
  3. Rengöring och omläggning av såret som uppstår
    Det avsedda området för bettet bör i tillämpliga fall rakas och tvättas med rent vatten.  Om omgivningen är kall rekommenderar vi att använda varmt vatten. Med sina temperatursensorer kan blodiglarna bedöma den optimala temperaturen för att bita.  Detta påverkar också deras benägenhet att bita. Eftersom de föredrar varmblodiga djur undviker de kyligare områden av huden. Efter bettet fortsätter såret att blöda i upp till tolv timmar. På så sätt sköljs sekundärpatogener ut. I varje fall bör såret vara helt täckt, så att först och främst inga sjukdomsalstrande ämnen når såret. Ett lämpligt förband måste dessutom kunna absorbera allt blod som fortfarande kan rinna ut ur såret. Den alternativa veterinären Silke Mai skrev till oss om sina erfarenheter, och rekommenderar att a) gnugga det avsedda stället för bettet med en frottétrasa, för att värma upp det innan blodigeln appliceras, och att b) inte lägga om såret omedelbart efter att blodigeln har tagits bort, utan istället låta det vara utan förband i minst trettio minuter och torka rent det med en lätt fuktig handduk. Genom dessa åtgärder blev blodflödet, som är starkast under den första timmen, bättre, klåda och inflammation minskades och den terapeutiska effekten ökades. Dessutom gav hon rådet att använda sterila kompresser istället för fetvadd på såret.  


 Beroende på sin storlek kan en blodigel suga mellan två till femtio milliliter blod, och ungefär samma mängd förloras under sekundärblödningen. Tack vare sitt skinn, som är vikt som ett dragspel, kan blodigeln ta in sex till tio gånger sin egen volym.


 Till slut kan nämnas att en annan intressant ny vetenskaplig upptäckt var att nervceller från blodiglar kunde utföra enkla räkningar när de integrerades i datorkretsar. Testförfarandena i sig utgjorde den principiella begränsningen i dessa resultat, vilket innebär att ännu mer häpnadsväckande resultat kan väntas i framtiden. Är detta att betrakta som en naturens eller en teknikens triumf?  Oberoende av den fascination som sådana resultat väcker, kan man inte låta bli att undra vad mer för chimärer naturen och tekniken bär i sitt sköte. 

 Mer information från Biebertaler Blutegelzucht GmbH:
Vi genomför även inledande och avancerade seminarier för terapeuter inom human- och veterinärmedicin (se även seminarier).
Gör så här om du letar efter en terapeut: Klicka helt enkelt på vår lista över terapeuter och skriv in hela eller en del av ditt postnummer, så får du en lista över terapeuter i din närhet. Klicka på sök flera gånger för att se information som kommer längre ner i listan.

Författare av de föregående texterna:
Dr. Manfred Roth
Biebertaler Blutegelzucht GmbH
Talweg 31
35444 Biebertal
Telefon: 06409/6614070
Fax: 06409/6614075
E-post: blutegel@blutegel.de
Internet: www.blutegel.de

Litteratur:
Bottenberg, Heinz: Die Blutegelbehandlung, 223 sidor, Hippokrates Verlag GmbH, Stuttgart, 1983, slutsåld.
Herter, K..: Der medizinische Blutegel 199 sidor, A. Ziemsen Verlag, Wittenberg, 1968.
Kraemer B.A. m.fl., Use of Leeches in Plastic and Reconstructive Surgery: A Review, Journal of Reconstructive Microsurgery, 1988 4(5), 381-386.
Mai, Silke: skriftlig information, 1997.
Michalsen A, Klotz S, Ludtke R, Moebus S, Spahn G, Dobos GJ.
Effektiviteten hos blodigelbehandling av knäartros: en randomiserad kontrollerad prövning.
Annals of Internal Medicine (medicinsk tidskrift) 2003 Nov 4;139(9):I22.
Müller, Ingo: Die Blutegelbehandlung, 428 sidor, HAUG Verlag, 2000.
Pukovnik, Peter: Blutegel-Therapie, Den Körper entgiften 96 S., Südwest-Verlag, 1998, slutsåld.
Renner, M.: Kükenthals Leitfaden für das zoologische Praktikum, 1984, Gustav Fischer Verlag, Stuttgart, New York, nittonde utgåvan.
Sawyer, R.T.: Leech Biology and Behaviour, Clarendon Press, London, 1986.
Upton, Joseph: Leeches, Plast. Reconstr. Surgery, 1987, 79, 311.

Studie om knäledsartros i tidskriften "Tier Mensch".

Annals of Internal Medicine (medicinsk tidskrift) 2003 Nov 4;139(9):724-30. Tillhörande artiklar, länkar.

Kommentar i:
Annals of Internal Medicine (medicinsk tidskrift) 2003 Nov 4;139(9):781-3.
Annals of Internal Medicine (medicinsk tidskrift) 2003 Nov 4;139(9):I22.

Effektiviteten hos blodigelbehandling av knäartros: en randomiserad kontrollerad prövning.

Michalsen A, Klotz S, Ludtke R, Moebus S, Spahn G, Dobos GJ.

Sjukhuset Kliniken Essen-Mitte, universitetssjukhuset vid universitetet Duisburg-Essen, Karl och Veronica Carstens stiftelse och institutet för medicinsk informatik, biometri och epidemiologi vid universitetet Duisburg-Essen, Essen, Tyskland.
BAKGRUND: Blodigelbehandling användes vanligen inom traditionell medicin för behandling av lokal smärta. Kliniskt signifikant smärtlindring efter blodigelbehandling av knäartros framgår av preliminära uppgifter. MÅL: Att bedöma effektiviteten av blodigelbehandling för symtomatisk lindring av knäartros. UTFORMNING: Randomiserad kontrollerad prövning. OMGIVNING: Öppenvårdsmottagning för integrerad medicin vid ett universitetssjukhus. PATIENTER: 51 patienter med knäartros (blodigelbehandling: 24 patienter, genomsnittlig ålder [+/- standardavvikelse], 62,5 +/- 10,2 år; lokal diklofenak behandling: 27 patienter, genomsnittlig ålder [+/- standardavvikelse], 65,5 +/- 6,7 år. INGREPP: En enstaka behandling med fyra till sex lokalt applicerade blodiglar (grupp för blodigelbehandling) eller ett tjugoåtta dagars program med lokal diklofenak behandling (grupp för kontroll). MÄTNINGAR: Medelvärden för smärta, funktion och stelhet enligt artrosindexet som används vid universitetet i Western Ontario och McMaster-universitetet, samt MOS SF-36-skalan för fysisk funktion, med jämförelser mellan grupper på dagarna tre, sju, tjugoåtta och nittioen. RESULTAT: Det primära effektmåttet, smärta på dag sju, minskades från ett medelvärde (+/-standardavvikelse) på 53,5 +/- 13,7 till 19,3 +/- 12,2 efter blodigelbehandling jämfört med 51,5 +/- 16,8 till 42,4 +/- 19,7 vid lokal diklofenak behandling (uppskattad skillnad mellan grupperna -23,9 [95 % konfidensintervall, -32,8 till -15,1]; P < 0,001). Trots att skillnaden mellan gruppernas smärtvärden inte längre var signifikant efter dag sju, förblev skillnaderna avseende funktion, stelhet och totala symtom signifikanta till förmån för blodigelbehandling fram till slutet av studien, och avseende livskvalitet fram till dag tjugoåtta. Resultaten påverkades inte av väntevärdet. SLUTSATSER: Blodigelbehandling bidrar till att lindra symtom hos patienter med knäartros. Blodigelbehandlingens potential för behandling av artros och blodigelsalivens farmakologiska egenskaper återstår att klarläggas.

Publikationstyper:
Kliniskt försök
Randomiserad kontrollerad prövning

PMID: 14597456 [PubMed - indexerad för MEDLINE]